Vi är Sveriges urfolk. Renbetesfjällen är för oss!

Okunskapen om samerna, Sveriges urfolk är stor. Varför är det så? Varför beskrivs vår historia inte i skolorna och varför talar svenska myndigheter så tyst om den? Varför får bara samer bedriva renskötsel på en tredjedel av Sveriges yta undrar en del. Många vet att samerna är Sveriges urfolk men vissa ser rött av blotta tanken. De flesta vet lite diffust att samerna inte behandlats väl genom historien men inte riktigt på vilket sätt. Vi vill därför ge inblick i hur det gick till när samebyarna och benämningen renbetesfjällen skapades i slutet på 1800-talet.

Det är svårt eller omöjligt att sätta sig in i något som är för diffust. Detaljer gör det lättare att förstå. Baserat på boken Stulet land: svensk makt på samisk mark skriven av historikern Lennart Lundmark, vill vi röra upp lite damm från det förflutna.

Vår historia är lång men i detta inlägg går vi tillbaka till en period för bara drygt 100 år sedan. Till den tid då fjällen var ganska ointressant svårtillgänglig mark och till den tid då den svenska staten tog nästa steg för att få ordning och administration på den lägre stående ”lapprasen” som då fanns utspridd på betydligt större ytor än idag. 

Efter noggranna utredningar och övervägande delade staten in hela fjällkedjan i reservat, ”lappbyar”. Områden där kolonisationen hunnit långt undantogs men staten köpte för ändamålet även tillbaka mark som man tidigare delat ut till nybyggare. Inlandet med skogar, logistik och möjligheter för odling var däremot värdefull så därför passade de samer som levde i skogslandet inte in dessa planer. Under denna tid rensades många skogssamer bort och en del blev så kallade sockenlappar, helt utan rättigheter, längst ner på samhällsbotten.

Den rådande inställningen var att lapparna hade ett rasdrag som gjorde dem starka som renskötare i fjällen men i övrigt svaga och mindervärdiga. Därför var det logiskt att reservera renskötseln för dem. Tanken var att om lapparna kunde försörja sig på jakt, fiske och renskötsel så skulle de inte heller belasta fattigvården.

Den första renbeteslagen kom till i slutet på 1800-talet och förkunnade att renbetesfjällen i Jämtland samt mark ovan odlingsgräns i Västerbotten och Norrbotten skulle vara för ”Lapparne afsatta land”. Markerna blev alltså avsatta till lapparna och man syftade då på de samer som bedrev renskötsel. I dagens uppdaterade rennäringslag anges att marken på renbetesfjällen i första hand är avsedd för de renskötande samernas bruk.

Även om samerna kunde sköta renar, jaga och fiska så ansågs de inte kunna hantera näringen i stort. I ett utredningsbetänkande uttrycks att; ”lappen behöver uppsikt om något ordentligt skall kunna utföras, han är med andra ord ett stort barn som måste handledas och övervakas”. Därför var det nödvändigt att skapa en särskild övervakningsapparat för renskötseln. Det kallades lappväsendet. Övervakarna kallades lappfogdar och lydde under länsstyrelsen.

Eftersom samerna inte ansågs kapabla att ta vara på sig själva fick de heller inte rätt att upplåta sin jakt och fiskerätt till andra. Även det skulle länsstyrelsen sköta, men de måste åtminstone se till att lappbyarna blev ”hörda i ärendet”. Intäkterna skulle också gå till samerna även om de inte själva fick bestämma över dem. I en riksdagsdebatt 1913 sägs det att om lappar ägnar sig åt något annat än renskötsel hamnar de i armod och elände. Allt fler börjar nu beskriva lappens natur som barnslig, slö, klenmodig etc.

Även barnen blev indragna i syfte att hålla lapprasen i god vigör för det icke avundsvärda livet på fjället. Det är farligt att låta lappbarnen bo i varma väl ombonade rum, ligga i ordentliga sängar, äta svensk mat etc. När barnen sedan återvänder till fjällen finner de där endast kalla dragiga kåtor, hårda renhudsbäddar och illasmakande köttmat. Missionsskolorna avvänjer lappbarnen från det liv de skall föra. Därför skall man flytta upp barnhemmen till fjälltrakterna och göra den dubbelt enklare, ja gärna tarvliga och dåliga men sådana att barnen inte vänjes av med sitt hårda levnadssätt.

Artikeln skrevs av KB Wiklund, filosofie doktor, docent och professor. Från 1905 och fram till sin död 1933 var han en av den svenska regeringens mest anlitade experter på frågor som rörde samerna och hade ett 50-tal statliga utredningsuppdrag.

Som alltid uppstår det olösliga motsägelser när rasister försöker praktisera sina idéer. Så även i Sverige.

Enligt den renodlade rasismen är det härkomst och yttre fysiska karakteristika som avgör vilken ras man tillhör.
I Sverige måste detta kombineras med en renskötselpolitik och därför tvingades politikerna ta hänsyn till tre olika faktorer.

1. Rasen dvs härkomsten.
2. Livsformen, dvs om man var nomad eller inte.
3. Näringsformen, dvs om man var renskötare eller inte.

Syftet och konsekvensen var bland annat att rättigheterna överfördes från människa till näring och en stor kil slogs in i det samiska folket.

Det här var ju väldigt kort och förenklat men det kanske räcker för att de flesta ska förstå att det inte var samerna som roffade åt sig något när den första rennäringslagen kom till?

Än idag har länsstyrelsen uppdraget att sköta övervakningen av renbetesfjällen, näringen, jakten och fisket. Till stor del grundad på de lagar och förordningar som skapades under den tiden.